De tio första loppen 1927-36
Texterna om de första 10 Stockholmsloppen är tagna från den gamla klubbtidningen "fredrikshofaren".
Första Stockholmsloppet
När Stockholms Dagblad eller rättare sagt Glokar Well 1927 kom på idén att arrangera ett lopp av stora mått på långdistans var ingenting naturligare än att anmoda långdistansklubben par Préference Fredrikshofs IF att bli medarrangör. Just vid denna tiden voro landets kilometerslukare en smula "nere", och det behövdes verkligen en kraftig stimulans för att få en bättring till stånd. Tidningen ställde upp med ett vandringspris, som mycket väl kan kallas "alla tiders", fastän det uttrycket inte var uppfunnet på den tiden. Jättebunken rymde ganska ledigt en medelstor fotboll och ändå gick locket på med mycket luft emellan. Skönheten i priset i fråga kan möjligen diskuteras, men det materiella värdet var stort, det sades, att om man var prosaisk nog att smälta ner dyrgripen, fick man 3 000 kr. för bara silverklumpen. Detta vandringspris fäste med ens uppmärksamheten på tävlingen, en trevlig bana med start och mål i Stadion, som sträckte sig runt Djurgårdsbrunnsviken och norra Brunnsviken i en åtta, ökade intresset, dova, lockande slag på reklamtrumman gjorde resten, och det var en försvarlig samling löpare på startlinjen, när premiären ägde rum.
Harpers första seger
Redan från början gick Stockholmsloppet i samband med fotbollsmatch på Stadion, något som både varit en styrka och svaghet. Värdefullt har varit, att mycket folk sett löparna, det har onekligen populäriserat långdistanslöpningen, och vidare ha arrangörerna haft det ekonomiska relativt på det torra, fastän några stora summor givetvis inte kasserats in, A.I.K:s hygglighet till trots. Svagheten har legat däri, att löpningen ej stått på egna fötter, något som den verkligen varit värd.
Första tävlingen dominerades av engelsmannen Ernest Harper, som i ösregn löpte de 25 km. i en hart när otrolig fart. Våra maratonlöpare trodde inte sina ögon, när engelsmannen dansade iväg i skaplig medeldistansfart, och de blevo också kraftigt på efterkälken. Harper vann på 1 tim. 27 min. 1,2 sek. med dansken Aksel Jensen på andra plats och D. Levin på tredje.
Andra loppet: Gunnar Janssons bragd
Det såg efter Harpers seger i första loppet ganska hopplöst ut för de våra, ty tydligt var, att vi inte hade några pojkar, vana vid en Harpers tempo på så lång distans. Utan alltför stora förhoppningar på svenska framgångar utlystes så 1928 det andra loppet, och även nu var trevlige Harper med. (Inom parentes sagt: Alla veta väl, att den lille engelsmannen vid Berlin-spelen tog silvermedaljen på maraton?) Även finnarna hade fått upp ögonen för Stockholmsloppet, och Finland var starkt representerat redan 1928. Tävlingen blev en dundrande succés. Gunnar Jansson, Fredrikshof, en here med betydligt kortare distanser än 25 km. som specialitet, hade gett sig med i leken, och vi gladdes åt att han hela första milen kunde hänga med i täten, men litet var räknade nog kilometrarna till dess Gunnar skulle släppa. Därav blev emellertid intet. Tättrion Harper, finnen Rastas och Gunnar Jansson ökade avståndet till de andra, och när Rastas sedan också släppte, gnuggade vi händerna i följebilen, ty en svensk på andra plats var en jättereklam för tävlingen. Döm sedan om vår enorma häpnad och vår glädje, då Gunnar efter de krävande Söderbrunnsbackarna väl uppe på krönet, slog på en spurt, som med ens lämnade engelsmannen flera tiotal meter efter. Buren av segeryra flög Gunnar vidare med jättesteg utför Teknissluttningen, svängde in på Valhallavägen, där flerdubbla led av åskådare hejade sig hesa, och travade in på Stadion som första man, hälsad av 20.000 människors frenetiska jubel. Det var en seger, som gav Stockholmsloppet och långdistanslöpningen en puff framåt, och den upphöra vi aldrig att vara Gunnar tacksamma för. Segrartiden blev 1.29.27,2 i tryckande värme. Harper var tvåa och Rastas, Finland trea.
Rekordtid i tredje loppet
När kallelse till tredje loppet utsändes, lystrade finnarna särskilt ivrigt och kommo över med en fruktansvärt stark trupp med nykorade världsmästaren Martti Marttelin i spetsen. Det blev också finsk dubbelseger 1929 genom Marttelin, som vann på den otroliga tiden 1.25.06, som ännu står som rekord på distansen, samt Sipilä, som belade andra platsen. Harper var åter en gång med, men han sackade ytterligare ett pinnhål bakåt och slutade som trea. Därmed försvann den sympatiske engelsmannen ur tävlingen. Hans prestation att bli etta första året, tvåa andra och trea tredje gången han var med är värd allt beröm.
Fjärde loppet: Toivonens första seger
Så följde ytterligare en tävling, dominerad av Finlands briljanta långdistansare. Oaktat Gunnar Jansson visat vägen hade de våra ännu inte vant sig vid en utgångshastighet på under 32 min. för första milen, en vanvettig fart, som finnarna med framgång i flera år tillgrepo för att knäcka de våra. År 1930 blev det åter finsk dubbelseger. Nu var Armas Toivonen med för första gången, en sällsynt smäcker löpartyp, en verklig propagandalöpare. Han hörde då till Finlands bättre millöpare och alltså till de bästa i världen och han vann också sitt första Stockholmslopp överlägset och oberörd. Tiden var 1.26.48. Tvåa blev Marttelin och trea Shoore Johnson, som just då kommit hem från Amerika och med ens skaffat sig ett namn bland svenska långdistansare.
Femte loppet: Toivonens andra seger
1931 var det kusligt finskt på distansen. Hela övre delen av prislistan upptog finska namn, och de tre främsta voro: 1) Toivonen 1.26.43 2) Kuokka 3) Sipilä.
Sjätte loppet: En Gunnar överraskar igen
Loppet 1932 gick efter Los Angeles-spelen. Det var inte så lite krigiskt mellan svensk och finsk idrott på den tiden och arrangörernas inbjudan till Stockholmsloppet avböjdes tacksamt från finskt håll. Vi bådo emellertid så vackert, nämnde att Toivonen hade två inteckningar i vandringspriset och si, Finland gjorde ett undantag! Toivonen, nyvorden bronsmedaljör på marathon i L. A., kom och ställde upp som storfavorit, och vi sågo i andanom den väldiga bunken försvinna över Bottenhavet. Vi tänkte nästan föreslå Toivonen att ro hem i den. Tävlingsdagen kom och spänningen var stor. Svenskarna hade tagit sig oerhört redan nu, men man vågade dock icke hoppas, att de på allvar skulle kunna konkurrera om segern.
Tävlingen blev rätt och slätt en sensation. Toivonen höll sig naturligtvis i täten från början men han var icke ensam. En liten krumbent löpare i Södermalms grönrandiga dräkt hängde med. Det var Lill-Gunnar Johansson, vältränad, frank och energisk, som obekymrad om farten hängde med. Toivonen sneglade på honom ibland men tycktes inte särskilt skrämd annat än i uppförsbackarna, där Gunnar tycktes ha en liten motor under tröjan. Det var också i backarna mot slutet överraskningen kom. Gunnar såg, att Toivonen föreföll ansträngd, och efter en brant stigning tog han sin chans och stack iväg. Finnen gjorde intet försök att hänga med och det jubel som hälsades Lill-Gunnar, då han som förste man svängde in genom stadionportalen, låter sig inte beskrivas.
Resultat: 1) Gunnar Johansson, Södermalm, 1.27.21,2, 2) Toivonen 3) Thore Johnson, Örgryte.
Sjunde loppet: Thore Enochssons första triumf
Redan tidigare hade östersundaren varit med och känt på banan men nått blygsamma placeringar. År 1933 var han mogen för första segern i ett lopp, där Gunnar Johansson ställde upp som favorit. Enochsson hade lärt den ohyggliga utgångsfarten av finnarna, och han fräste på som om det gällde ett halvmilslopp. Visserligen blev det knegigt att hålla ut med stilen i behåll men krafter funnos och energi också, och prislistan såg 1933 ut så här upptill:
1) Enochsson, Fredrikshof 1.26.56, 2) G. Johansson, Södermalm, 3) Shoore Johnson, Örgryte.
Åttonde loppet
År 1934 tävlade Enochsson för MP och hans svåraste konkurrenter den gången voro fredrikshovarna Herbert Olsson och Henry Palmé. Mellan dessa tre stod också striden. Enochsson vann på 1.27.56,4, tvåa var Herbert och trea Palmé.
Nionde loppet
1934 var prisets saga all. Åter hade finnarna hörsammat inbjudningen, men nu räknade man inte med dem, ty Enochsson blev bättre och bättre och med kännedom om Enochs otroliga energi, tippade man allmänt honom som vinnare. Det höll emellertid på att gå illa , ty Enochsson var förkyld och ej i bästa slag. Han pinade sig oerhört för att hålla undan för de övriga. Som vanligt gick han ut hårt, men krafterna sveko så småningom, och endast tack vare sin sega energi kunde han hålla täten ända in i målet. Finnen Kuokka var då strax efter men vandringspriset var bärgat för alltid. Enochssons segertid 1935 var 1.26.06. Trea det året var Herbert Olsson.
Tionde loppet
St. T. D. Har som vi veta satt upp ett nytt vandringspris i tävlingen, en guldpokal av betydligt större konstnärligt värde än den förra. Priset torde vara ett av de dyrbaraste och vackraste inom svensk idrott. Ett år har det nu tävlats om detsamma. Tävlingen gick på försök på skansen över en ny bana. Huruvida den blir stationär där, är väl inte klart ännu. Åtskilliga detaljer måste emellertid ändras, ty idealisk var ej den nya banan. Thore Enochsson vann även den här gången och fick sin första inteckning i nya vandringspriset. Henry Palmé bjöd honom en hård strid över halva banan men tvingades att släppa. Segrartiden var nu 1.27.34,6, 2) Palmé 1.29.05, 3) Gunnar Johansson.